I morse när jag vaknade kändes det som fredag. Jag har hunnit med så mycket redan igår och det är så mycket som snurrar i mitt huvud inför flytten att jag är alldeles snurrig. Idag ligger jag på soffan för första gången på jag vet inte hur länge. Jag har fått och lagt mig samtidigt som Anton de senaste veckorna men idag kände jag att jag behövde vara själv en stund och bara vara. Nu är det mindre än en månad tills vi flyttar men jag kan inte riktigt få in i huvudet att det liksom är på riktigt. Jag längtar så mycket men kan liksom inte förstå att vi ska få flytta till ett hus och att vi ska få "komma hem" till vår lilla by där vi är uppväxta och där vi har våra familjer  jag blir tårögd av att skriva det. Jag ska inte klaga, Vi har tak över huvudet vilket är mer än många andra människor. Men vi har aldrig trivts i lägenheten och det känns så konstigt att när jag vill "hem" så åker jag till mina föräldrar. Visserligen har vår lägenhet blivit mer ett hem efter att Anton föddes för nu konmer det oftare folk på besök men just nu känner jag inte den minsta ledsamhet över att lämna vårt första gemensamma hem. Men det vilar även en oro i mig att vi ska känna samma sak med huset men jag önskar verkligen och hoppas att vi kommer känns att vi "kommit hem". Men ja det blir typ ingen uppdatering, min hjärna är kaos och jag är så snurrig av alla tankar och känslor k för detta.