När jag var 16 år började jag sommarjobba på coop. Det blev mer än ett sommarjobb och jag tillbringade de flesta helger och lov där. Det var skönt att tjäna lite extra pengar på gymnasiet. Det var absolut inte drömjobbet men jag hade kul där, i alla fall på helgen när inte chefen var där.

 

När hon var där så var jag sämst i världen. Ingenting jag gjorde var rätt. Inte ens om jag gjorde som hon sa så gjorde jag rätt. Jag var för långsam och för trög och för det ena och för det andra. Jag gjordefel, jag var helt enkelt fel och att göra fel var fult.

 

Hon tryckte ner mig så långt att jag, på mina 174 cm, kände mig ungefär lika liten och lika mycket värd som en hundskit. När hon hade semester var det kul att gå till jobbet och jag hade inga problem att bli inringd. En dag kom hon dit, på sin semester, när jag och en manlig kolega tillsammans plockade upp varor och skrattade under tiden. Det var ju skandal! Vi ska inte plocka upp varor tillsammans! Det ska vara effektivt och det gör vi genom att göra hur hon nu sa att vi skulle göra. Klumpen i min mage växte och det var inte första och inte sista gången som jag fick knipa igen för att hålla inne tårarna.

 

Sommaren 2011 sökte jag så många jobb jaag kunde för att slippa jobba på coop men när jag inte fått svar från någonting annat var jag ju tvungen att tacka ja där (Jag vet att många går arbetslösa och jag ska vara tacksam över att ha ett jobb men det är inte värt det när man mår så dåligt som jag gjorde sen.) naturligtvis fick jag svar från alla andra ställe jag sökt jobb dagen efter samt två dagar efter jag redan bundit upp mig på coop.

 

Den sommaren var inte kul, det gick helt enkelt för långt. Jag grät när jag skulle dit. Jag fick bita mig i läppen varje dag för att inte börja gråta inför henne för hon fick fan inte se mig svag. Jag byggde upp ett försvar och bara stod kvar fastän hon gav mig en rejäl utskällning en gång när jag skulle gå och hämta ett utskrivet papper som jag inte kudne hitta. Jag blev kall i hela kroppen när jag inte kunde se det och bad förtvivlat etfter hjälp men min kolega kunde inte heller hitta det. När jag gick tillbaka till chefen och sa det så slog hon i saker och skrek åt mig. Jag var två sekunder från att ta mitt pick och pack och dra där ifrån men jag ville vara proffesionell och skulle minsann inte låta henne förstöra framtida jobb för mig genom att säga att jag bröt kontraktet.

 

En sten föll ur mitt bröst och ner från mina axlar den dagen jag arbetat sista dagen där och lämnade min skjorta för att aldrig mer behöva komma tillbaka och jobba där för henne den ragatan, ursäkta språket men det var så jag kände.

 

Men en kväll ringer hon mig ändå och frågar om jag kan komma och jobba lördag söndag, jag vill säga nej men jag sa ja, efter att jag försökt komma med en undanflykt och hon än en gång berättade hur värdelös jag var om jag inte kunde jobba på grund av det. Jag var hos Cassandra den kvällen och när jag körde hem var jag så ledsen över att jag sagt ja, jag körde fel och det tog 1,5h att komma hem och jag sket i att jag var på fel väg för det ända jag gjorde var att tänka på och gråta över att jag skulle dit dagen efter. När jag kom hem mitt i natten mötte både pappa och mamma upp mig och då brast det igen, jag bara grät och grät och kunde inte sluta. De försökte trösta med att det bara var två dagar sen var det över men det hjälpte inte. Jag kunde inte sova på hela natten, jag låg i fosterställning med kramper i magen och kunde inte jobba. Jag fick sjuka mig båda dagarna och efter det har hon inte ringt igen.

 

Jag gick inte in och handlade på coop de tider jag viste att hon var där, och den gången jag gjorde det och såg henne så vände jag, utan att tänka mig för, och gick. Det gick inte den människan har gjort mig så illa och jag har tyckt synd om henne till nu i morse när jag legat vaken och tänkt på hur mycket hon har ändrat mig.

 

Man ska inte skylla på andra för hur man mår och alla bilder säger det är inte det som händer som påverkar dig utan hur du ter dig till det, typ, och vist det kanske är mitt eget fel som bara stod där och inte sa någonting till henne. Att jag inte skrek tillbaka men jag kan inte skylla på 16 åriga Sara som inte vågade stå upp mot sin chef. För som chef har man ett uppdrag att ta han om sin personal.

 

Jag tror hon har påverkat mig mer än vad jag vill tro. Innan sket jag i hur det gick på prov, eller vad jag sa i klassrummet men på gymnasiet ändrades allt. Jag började bry mig och jag är så jävla rädd för att göra fel. Jag vet inte om jag alltid har varit det men det är ingenting jag kan minnas. Och jag kan ju säga att den människan försvann inte ur mitt liv när jag lämnade tröjan och gick där ifrån, hon är med mig överallt och mitt självförtroende är i bottten, jag ligger vaken varje gång jag ska upp och jobba för jag är så rädd att jag ska göra fel och att människor ska tycka att jag är dålig och inte duger till någonting. Jag kan inte ta initiativ och jag kan inte sträcka på mig och säga att jag är bra. Jag kanske har vuxit lite genom att jobba på andra ställe men jag är max 140cm.

 

Och nu är jag tillbaka där jag började. Jag ska sommarjobba på Coop, med andra chefer och jag har legat vaken halva natten för jag är så rädd att göra fel. Det naturliga leendet och de naturliga raska stegen som jag tidigare hade, hur ska jag hitta tillbaka till det? Hur ska jag göra förr att bli 174 cm lång igen. Hur ska jag göra för att bygga upp mitt självförtroende och bli en glad occh possitiv person!? HUR FAN SKA JAG GÖRA DET NÄR JAG I TRE ÅR FÅTT INPRENTAT I HUVUDET ATT DET ÄR FULT ATT GÖRA FEL!?

 

Nu mera gör jag allting för alla andra ska tycka jag gör bra och jag gör rätt. Jag vet inte var min egen vilja och mitt eget tyckande är. Vem är jag vad tycker jag, vem är Sara vad tycker Sara?
Helt ärligt vet jag inte, men jag hoppas för allt i världen att jag denna sommaren kan hitta mig på samma ställe som jag en gång tappade bort mig själv. Hitta mitt självförtroende och känna att jag duger och att jag kan.

 

Förlåt detta blev en halv roman men jag är så trött på att ligga sömnlös och göra allting för att vara perfekt i någon annans ögon. Jag måste hitta mig själv och en glad och possitiv energi som jag kan vidarebefodra till barnen sen, så de vet att de duger och att de kan göra allt de tror är möjligt så länge de har en inre styrka och tror på sig själva.