ååh jag älskar att se kärlek hos andra personer, men samtidigt så blir jag så fruktansvärt avundsjuk !

Jag har en underbar pojkvän och vill inte byta honom mot någon i världen (inte ens Joel Kinnaman om jag fått chansen) men vi har ju varit tillsammasn i mer än 2,5 år och det är liksom en del av vardagen. Jag saknar det där pirret i magen och den där härliga nervositeten som nästan gör en illamående. För låg jag upp hela nätter och skickade sms och fick massa gulligt tillbaka och kunde ligga i timmar och bara titta på telefonen och vänta på att den pep och sen när jag vaknade på morgonen så fanns där antingen tre stycken olika sms eller ett jätte långt gulligt som fick hjärtat att slå trippla slag. När vi väl sov över så låg vi vakna hela natten och kollade film eller pratade. Jag saknar det, och jag saknar att ha tio olästa sms om jag haft prov och inte kunnat svara.

Nu är det mer så att om vi har tid skickar vi nått sms innan gav man tid till det och sket i allt annat och nu sover vi tillsammans mycket oftare och somnar ifrån filmen inna klockan tolv...

Varför måste det vara så ? måste det vara så, måste det där härliga pirret försvinna bara för man varit tillsammans så länge?

Nä man borde nog skärpa till sig lite, även om man inte kan få tillbaka den där nykära känslan så måste man nog endå visa att man uppskattar varandra lika mycket endå,

Massa kramar till alla kärleksfulla därute och massa kramar till er som väntar på kärleken, ge inte upp det är vår nu det är väll då kärleken sprudlar som mest ? :)

Visst saknar jag hur det var då men när jag tänker efter så hade jag nog
inte vilja byta bort det vi har nu mot det vi hade då.