Jag steg upp och kände en krampande smärta imagen, jag åt lite och tog en tablett, det blev värre närmre skolan och den bara snörpte ihop sig. Jag ville inte jag vågar inte jag klarar inte vara med om detta en gång till. Tankarna sprang tillbaka till den där so-lektionen som var de värsta någonsin, mina steg var små och jag fick nästa tvinga fötterna att gå framåt jag ville kräka,skrika vad som hälst men inte gå in dit. Jag ville itne veta vad jag skulel möta. alla rödgråtna ögon, allas krossade hjärtan. Jag klarar det inte tänkte jag, samtidigt som jag öppnade dörren. En lättnad drog över mig, jag kan inte påstå att det var som vanligt men det var inte så hemskt som jag tänkt mig. Alla pratade tyst, kramade om varandra och tröstade de personerna som var mest drabbade.

Dagen gick i snigelfart och när vi kom tillbaks till skolan var luften så tung att det nästan var läskigt att andas, att någonting så hemskt kan hända är ingenting man riktigt kan tänka sig, inte ens när man varit med om det, man kan itne förstå, allas ögon är fyllda av frågor. Jag klarar inte av det, jag kolalr ner i marken, vet itne vad jag ska säga går med kännslan i magen hela tiden. Vill bara att det ska bli kväll och göra någonting roligt som aj gser framemot.  När sista lektionen var över och jag gick hem fanns känslan fortfarande kvar och när jag kom hem kunde jag inte hålal det inne längre. Tårarna rann, sprutade, droppade och gick inte att stoppa. Jag skaka och mamma kom in, vi pratade med varandra en lång stund. Tyvärr blev det ingenting ikväll och nu vet jag inte var jag ska bli av jag vill bara ut här ifrån, göra nått roligt och komma på andra tankar.